Bgs

Att det kommer en dag då ett beslut måste tas, det vet alla som har djur. Så även jag.
Men att sju underbara år med min Bessyfnus skulle vara över på mindre än tre timmar är ofattbart.
Jag befinner mig fortfarande i chock, har inte riktigt vant mig vid att det inte kommer något svansviftande pälsmonster och möter mig i dörren. Inte heller att hon aldrig någonsin kommer att göra det igen.
Vaknar som vanligt på morgonen och pratar med henne. Talar om att det är dags för morgonpromenaden. Sen hinner verkligheten i fatt mig. Knockar mig utan barmhärtighet. Får mig att bryta ihop om och om igen. Planerar därefter dagen efter hennes rastningar. För att återigen inse att jag aldrig mer kommer att gå ut med henne igen, mysa med henne, prata med henne, lyssna på hennes ylande, boka hundvakt när jag jobbar, få fixa med hennes röda julrosett, bråka med henne i duschen, ha henne buffandes i knävecken, se henne exalterad till bristningsgränsen när det vankas tuggben, inte busa, skämma bort eller ligga sked med henne framför TV:n. Aldrig någonsin kommer jag få uppleva det med min finaste igen. Den insikten gör så fruktansvärt jävla ont.
Vad jag kan glädja mig åt är att jag inte för en sekund har agerat utifrån min egen egoism. Att hon förmodligen inte heller har lidit, sitt öde till trots. Att hon dog älskad. Jag vill så gärna tro att hon kände att hon var mitt allt, trots sista blicken hon gav mig. För jag kunde inte säga hejdå där, även om jag anade att det var illa. Hade jag gjort det, hade det ju inneburit att jag hade gett upp hoppet om henne.
Halva jag finns inte längre. Tomheten är förödande. Saknaden gör så sjukt ont. Hon fattas mig och kommer alltid att göra. Hon har lämnat ett stort hål i mitt hjärta och det finns inget som någonsin kommer att kunna fylla ut det igen.

Vila i frid, vackraste...