Bgs

Jaha, senaste veckan har swischat förbi minst sagt.
Har hälsat på i Blomstermåla, haft avskedsfest, förlorat en vän, blivit gudmor, jobbat, flyttstädat, kollat på film, varit social, fått lite klarhet i min tanke/känsloförvirring, varit sjuk, sovit för lite, varit hos vetrinären och mycket, mycket mer.
Allt är just nu ett enda stort virrvarr, och jag hinner inte riktigt med allt jag borde göra.
Fram till sista september har jag 13 nätter kvar att jobba och ett hus att städa färdigt till nästa vecka.
Försöker avskärma mig så gott det går mot allt som känns just nu.
Fast på det stora hela mår jag ganska bra faktiskt. Många frågetecken som rätats ut och trots att det kanske inte var det jag egentligen ville höra, känns det fan så mycket bättre nu!
Nu är det hög tid att sova. Husstädardax tidigt i morgon.

Varför ska det behöva vara så jävla svårt?? Och varför kan det inte bara för en enda förbannad gång skull vara lite medvind? 
Men trots allt är mitt liv smått ironiskt. Först händer det ingenting och ingenting och slutligen nja... då ska det bli komplicerat igen. Trodde att jag kommit igenom det värsta, men gissa om jag hade galet mycket fel i det antagandet??
Svar: JA!

Jag har inte blivit särskilt smartare, inte kommit till större insikter,
men ett är då säkert;
hur jävligt man än craschlandar, så är det bara till att åtminstone ta sig upp på knä, raffsa ihop skärvorna till det som en gång var ett jag, plocka fram limtuben och försöka få bitarna på rätt plats och samtidigt förbanna den patetiska varelse du kommit att bli. 
Jag har ingen aning om det hjälper ett skit, men det är en plan iallafall och läxan jag lärt mig blir:
ALDRIG MER!!! 
 

Hittade detta årshoroskop...

För Väduren innebär 2009 mycket kärlek och romantik. Från och med Januri och fram till Mars, finns det någon som önskar ha din uppmärksamhet och ditt intresse. Denna någon kommer att försöka att göra allt för att vinna din respekt och ditt gillande. Detta har en positiv effekt på dig. Helt plötsligt, skulle du vilja eliminera alla hinder. Du gör allt för att bevisa att du är värd den här personens respekt. Du gör de nödvändiga förändringarna och du kan räkna med en långvarig och mycket lycklig kärleksrelation.

Du kommer att se allt med nya ögon och livet kommer att kännas underbart för dig. Den här personen som du möter är helt ny för dig. Kanske kommer du att tveka innan du är mogen att kasta dig i drömprinsens armar. Familjen och vännerna kommer inte att stödja dig. Trots detta, verkar det vara den första chansen i ditt liv, kanske till och med den enda då du verkligen har hittat Mr. Perfect. Det är upp till dig om du vill ta den nya chansen eller inte. Du vet bäst vad du känner.
 
Jag tror att de missade den där lilla obetydliga risken att bli totalt ratad?

Hur mycket jävelskap är det meningen att man ska stå ut med? 

Snabb summering av min otroligt upplyftande vår/sommar:

Jag fyller 30, jag får rosacea. Ganska allvarlig form av den dessutom.
Jag blir rådumpad, det gör förbannat ont.
Morfar tar katten och kilar vidare.
Nån jävla miss gör att jag inte får lika mycket jobb som beräknat.
Min ekonomi crashar totalt tack vare ovanstående.
Bilen pajar och har snart kostat mig 10.000 på 1 1/2 månad.
Som om det behövdes.
Allt gör fortfarande ont och eskalerar när jag låtsas bort. ( fast det inte ska gå att göra det??)
Gotlandstrippen blir inställd pga att deras jävla kaptener inte kan köra båt.
Jag skulle behövt ett par riktiga raketfyllor under den här perioden, tömma hjärnan.
Men tack vare att reaktionen på alkohol får mitt face att explodera och göra fruktansvärt ont,
så går inte det heller.
Min ickeexistens upphävs. Som vanligt vet mr precis vad som ska sägas för att jag trots allt
ska fortsätta hoppas. Jag lipar sönder mig. Totalt jävla störd är vad jag är.
Tror inte jag fixar så mycket mer skit nu...

Ska snart avsluta mitt extra nattpass. Hämta Bessy, promenixa henne, plocka upp tvätten och sova.
Igår hade vi grillkväll, systrarna och jag, i Lovisas ruckel. =)
Hur lyckat som helst!!
I onsdags blev det film med Bacon. Skulle ha åkt iväg någonstans och fotograferat eftersom himlen var klarblå och solen sken när jag vaknade. Istället somnade jag om och vaknade till  gråa skyar och kalla vindar. Orkade inte, utan fortsatte sova efter Bessys promenad. sov bort hela dagen. Känns som det inte spelar någon större roll.

Idag måste jag städa. Och packa eftersom det är slut på en veckas ledighet och dags att inställa sig för tjänstgöring klockan 21.00 igen. Tre dagar i det underbara Kalmar. Jag ser verkligen fram emot det. Inte.

Dags att ta tag i de sista sysslorna på avdelningen...

Alive? Barely breathing...

Har börjat sortera orden, granska meningarnas egentliga innebörd.

Rannsaka mig själv. Vart tog varningssignalerna vägen? Hur kunde jag låta mig luras?

Hur kunde jag tillåta mig själv att tro på dig? Jag lät mina murar succesivt rämna.

Släppte in dig utan förbehåll. Vågade till slut tro på det du sa. För du skulle ju aldrig ljuga för mig...

Att undvika sanningen är inte att ljuga. Men det gör skada. Trashar  tillit. Smular sönder högt burna fasader av 
inbillad acceptans och vilja till förändring.

Trots att mitt inre kämpade emot vågade jag välja dig.

Ville tro att det var äkta . Men craschade hårdare än någonsin. Du ångrade dig, lagom i mitt fall.

Dina ord kväver mig. Dina handlingar misshandlar mitt inre om och om igen.

Men jag kämpar inte emot ditt förflutna, utan din vilja att leva i nuet.

En verklighet som bekräftar min ickeexistens. Jag önskar att även jag kunde låtsas bort, stänga in och kväva mina känslor lika effektivt och framgångsrikt. Sluta gråta, bli hård och besynnerlig igen.

Bara vara jag.

Jag är trött på att vara ovän med mig själv. Trött på demonernas hånskratt. Att ständigt vara förbannad på konsekvenserna jag inte förutsåg. På smärtan som fyller mitt inre vid minsta tanke i fel riktning. Av känslan att inte vara behövd. Inte vara något värd. Oälskad...

Hur kunde jag missbedöma allt så?

Omhuldad av en illusion. Invaggad i falsk trygghet. Insläppt i din sfär.

Avstängd, utslängd. Vilsen och förlorad. Och tyngst av allt är ändå sorgen över att vara obetydlig. Igen.