Bgs

Det är ganska exakt 9 år sedan farmor drog sina sista andetag. Och dog på farfars födelsedag.
Konstigt, 9 år sen. Smärtan, chocken, lättnaden och sorgen känns lika färsk och verklig just nu, precis som då.
Lipar fortfarande när jag tänker på det. Sjukt.
Men allt gör ont just nu, så vad gör det för skillnad? Gammal och ny sorg borde inte kunna göra lika ont.
Eller är jag bara så patetiskt  gråtmild att det inte spelar nån roll vad jag gråter över, det bara rinner ändå?
Katastrof är den enda riktigt passande beskrivningen av mig själv just nu!!

Lite nedstämd? Jo man tackar för den förskönande omskrivningen!!!   ; -)