Bgs

Har börjat sortera orden, granska meningarnas egentliga innebörd.

Rannsaka mig själv. Vart tog varningssignalerna vägen? Hur kunde jag låta mig luras?

Hur kunde jag tillåta mig själv att tro på dig? Jag lät mina murar succesivt rämna.

Släppte in dig utan förbehåll. Vågade till slut tro på det du sa. För du skulle ju aldrig ljuga för mig...

Att undvika sanningen är inte att ljuga. Men det gör skada. Trashar  tillit. Smular sönder högt burna fasader av 
inbillad acceptans och vilja till förändring.

Trots att mitt inre kämpade emot vågade jag välja dig.

Ville tro att det var äkta . Men craschade hårdare än någonsin. Du ångrade dig, lagom i mitt fall.

Dina ord kväver mig. Dina handlingar misshandlar mitt inre om och om igen.

Men jag kämpar inte emot ditt förflutna, utan din vilja att leva i nuet.

En verklighet som bekräftar min ickeexistens. Jag önskar att även jag kunde låtsas bort, stänga in och kväva mina känslor lika effektivt och framgångsrikt. Sluta gråta, bli hård och besynnerlig igen.

Bara vara jag.

Jag är trött på att vara ovän med mig själv. Trött på demonernas hånskratt. Att ständigt vara förbannad på konsekvenserna jag inte förutsåg. På smärtan som fyller mitt inre vid minsta tanke i fel riktning. Av känslan att inte vara behövd. Inte vara något värd. Oälskad...

Hur kunde jag missbedöma allt så?

Omhuldad av en illusion. Invaggad i falsk trygghet. Insläppt i din sfär.

Avstängd, utslängd. Vilsen och förlorad. Och tyngst av allt är ändå sorgen över att vara obetydlig. Igen.