31/7: Jävla skitsommar....
För tydligen är det svårt att anställa kaptener som kan köra båt.
Så nu är det enda jag verkligen har haft att se fram emot under denna
förbannade jävla skitsommar också förstört. Precis som allt annat.
Vapen någon??
Jag kan ju alltid skjuta mig i foten så känns inte den andra smärtan....
27/7: Hmm...
Jobbat hela helgen.
Promenixat Bessy.
Städat lånelyan.
Sovit. Gör minst ont...
Hoppas på ett extrapass inatt igen.
Putsa fönster och
ensamkväll med bästaste Nina imon.
Sen är det onsdag och jobb igen.
Kalmar tre nätter.
Ledig lördag.
Åker till Gotland på söndag.
Missar med andra ord säsongens
sista halvaprisetkväll på smmrstrnd.
Buhu.. eller inte. Kan ju inte bli full ändå.
Fast det hade varit välbehövligt med en hjärntömmare.
Och grattis till faster Karin som fyller år idag!!
Återkommer väl nästa vecka om inget fantastiskt inträffar...
24/7: Fredag morgon..
Ska snart avsluta mitt extra nattpass. Hämta Bessy, promenixa henne, plocka upp tvätten och sova.
Igår hade vi grillkväll, systrarna och jag, i Lovisas ruckel. =)
Hur lyckat som helst!!
I onsdags blev det film med Bacon. Skulle ha åkt iväg någonstans och fotograferat eftersom himlen var klarblå och solen sken när jag vaknade. Istället somnade jag om och vaknade till gråa skyar och kalla vindar. Orkade inte, utan fortsatte sova efter Bessys promenad. sov bort hela dagen. Känns som det inte spelar någon större roll.
Idag måste jag städa. Och packa eftersom det är slut på en veckas ledighet och dags att inställa sig för tjänstgöring klockan 21.00 igen. Tre dagar i det underbara Kalmar. Jag ser verkligen fram emot det. Inte.
Dags att ta tag i de sista sysslorna på avdelningen...
Alive? Barely breathing...
20/7: Bara några rader...
Veckan som gått:
Har firat lillsyrran som hunnit bli 9. Farfar blev 83 ett par dagar senare. Skulle ha varit ute med Kalmarpojkarna, men det blev ett extrapass i kommunen istället. Ingen Metallica för min del blev det heller.
Vet inte riktigt vad jag förbrukar tiden på, men försvinner gör den skrämmande fort.
Fem lediga dagar kommande vecka. Planen är att fotografera en hel del, komma hemifrån. Lägga tankarna på något annat. Fika med Tessan, grilla med syrran och umgås med Joel är det enda inplanerade på hela veckan. Börjar bli riktigt bra på att vara sysslolös varannan vecka!
Dags att nana, ska lämna bilen på verkstaden vid 8.
18/7: Fredagsnatt...
Har börjat sortera orden, granska meningarnas egentliga innebörd.
Rannsaka mig själv. Vart tog varningssignalerna vägen? Hur kunde jag låta mig luras?
Hur kunde jag tillåta mig själv att tro på dig? Jag lät mina murar succesivt rämna.
Släppte in dig utan förbehåll. Vågade till slut tro på det du sa. För du skulle ju aldrig ljuga för mig...
Att undvika sanningen är inte att ljuga. Men det gör skada. Trashar tillit. Smular sönder högt burna fasader av
inbillad acceptans och vilja till förändring.
Trots att mitt inre kämpade emot vågade jag välja dig.
Ville tro att det var äkta . Men craschade hårdare än någonsin. Du ångrade dig, lagom i mitt fall.
Dina ord kväver mig. Dina handlingar misshandlar mitt inre om och om igen.
Men jag kämpar inte emot ditt förflutna, utan din vilja att leva i nuet.
En verklighet som bekräftar min ickeexistens. Jag önskar att även jag kunde låtsas bort, stänga in och kväva mina känslor lika effektivt och framgångsrikt. Sluta gråta, bli hård och besynnerlig igen.
Bara vara jag.
Jag är trött på att vara ovän med mig själv. Trött på demonernas hånskratt. Att ständigt vara förbannad på konsekvenserna jag inte förutsåg. På smärtan som fyller mitt inre vid minsta tanke i fel riktning. Av känslan att inte vara behövd. Inte vara något värd. Oälskad...
Hur kunde jag missbedöma allt så?
Omhuldad av en illusion. Invaggad i falsk trygghet. Insläppt i din sfär.
Avstängd, utslängd. Vilsen och förlorad. Och tyngst av allt är ändå sorgen över att vara obetydlig. Igen.
16/7: Grattis farfar...
Konstigt, 9 år sen. Smärtan, chocken, lättnaden och sorgen känns lika färsk och verklig just nu, precis som då.
Lipar fortfarande när jag tänker på det. Sjukt.
Men allt gör ont just nu, så vad gör det för skillnad? Gammal och ny sorg borde inte kunna göra lika ont.
Eller är jag bara så patetiskt gråtmild att det inte spelar nån roll vad jag gråter över, det bara rinner ändå?
Katastrof är den enda riktigt passande beskrivningen av mig själv just nu!!
Lite nedstämd? Jo man tackar för den förskönande omskrivningen!!! ; -)
6-11/7:Senaste veckans update...
..ja, var ska jag börja?
Måndagen räddades av lillasyster. Samlade vuxenpoäng hos min bankman. Depp-middag på Blå med Janet och TC och en påföljande rastlöshetsrunda i bilen.Tårtkalas hos Sophie. Kvällen avslutades med en sväng till Pubben med Kajsa.
Tisdagen börjades med frukost i sällskap av syster. Lämnade bilen på verksta´n. Fick lift och en pratstund med Janet in till Kalmar. Extrapass på jobbet. Pluggade hela natten.
Onsdag: Frukost och film hos Sophie. Somnade ganska omgående. Hem, sov vidare. Hämtade bilen. O´Learys med Andreas på kvällen. Träffade grabbarna- KAOS på alla plan.
Torsdag: långrunda med Bessy (gick bra tack vare det kassa vädret =)). Dumpade allt skräp i förrådet vid återvinningsstationen. Sov in natten. Extrapass på jobbet. Nattlig théstund med Ylva.
Fredagen- ännu en dag med tråkväder och alldeles utmärkt lämpad för en långpromenix med Bessy. Sov. Drog en runda i Slottsskogen med Bessy när jag vaknade. Pratade med Sissa nån timme i luren. Sov lite till. Utgång med Lövet. Bra kväll.
Idag: hämtade BM i Kalmar. Sov lite till. Umgåtts med Kajsa. Sovit. Myskväll med Joel och Maja som avslutades med en runda runt stan mitt i natten.
Nu är det dags att somna till Mrs Marple...
10/7: Välplacerad högerkrok..
Nina Persson liksom bara nitar mig rakt av med sin otroligt
träffande textrad. För visst var det väl så?
Backa tillbaka lite nu.. jag har ändrat mig helt å hållet i fråga om detta..
Haha, ödets ironiutsände är mig på spåren igen.
I äkta hopplöshetsanda skrev jag igår ett sms, och raderade därefter numret.
Jag måste faktiskt sluta förnedra mig själv nu!!
I ren ilska har jag idag (torsdag) rensat förrådet och dumpat all återvinning.
Skräp är vad jag känner mig som.. bortkastad.
Terapeuten har börjat knacka på, men jag orkar inte riktigt med den proceduren än.
Men vilken jävla process orkar jag egentligen med just nu?? Nä, just det- ingen!!
För jag har ju haft rätt hela tiden- känslor suger. Kärlek är ett tillstånd av ondo.
Så aldrig mer släppa guarden och förlöjliga mig igen.
9/7: Förlorad...
Om det bara vore lika enkelt som innan. Avstängt. Färdigt. Gå vidare.
Hittar inte tillbaka. Bara vilsen...
8/7:Off, for f**k sake...
Det vore trevligt om det slutade göra ont. Ännu bättre vore det om jag dessutom kunde hejda detta förbannade lipande och bara vara mitt vanliga jag. Underbart vore det definitivt att slippa känna något alls. Vad livet vore så mycket enklare, mer hanterbart på det viset. Men jag hittar inte offknappen på mig själv, tankarna snurrar konstant och jag bara tjuter.
Och faktiskt är att jag HAR gjort en massa jävla fel. Och jag FÅR vara mest förbannad på mig själv. ( Rätt besviken och dumknullad känner jag mig förstås tack vare mr.. )
Jag är alltså fortfarande ruskigt mycket ovän med mig själv... ständigt famlande efter offknappen.
3/7: Efterlysning...
Om någon sett mitt rätta, gamla vanliga jag irra omkring, skicka då hem det!
30/6: Jajjemen...
Kvällsmys med Ralle och Martin på Glasscaféet och Pubben, slutade med film hemma hos mig. Somnade en bit in i Romance and cigarettes. Drömt konstigt nu igen. Förklaringen var ännu värre...
Vaknade av alarmet vid 8. Hämtade tvätten. Fixade tvärdrag i bastulyan. Somnade om.
Käkade frukost vid TV:n; Tillbaka till Aidensfield och Hem till gården. Hämtade den nu reparerade bilen. Besiktningen hanns med. Ingen ombesiktning... Sov hela eftermiddagen.
Nu är klockan snart 4. Bara drygt tre timmar kvar. Gutt!!
