30/12: Sakta men säkert...

Jag undrar vad det är för jävelskap som väntar. Först Bessan och sedan asgarvade vädrets gudar oss öbor rakt upp i fejjset. På julafton. Då bjuder dem på snöoväder a la klass 2-varning. PÅ JULAFTON!!! Allt ska ju göra en starkare, efter detta borde jag ensam kunna förhindra världskrig...

Skilsmässojulen (vi döpte den till det) till trots, var det en fin och lång jul- först hos syrran och därefter på annandagen med hela familjen i Västergården. Bonusen var ju att farfar, fastrar, kusiner och ingift släkt oxå infann sig. Inte för att fira försenad jul, utan för att fira Lovisas födelsedag!!! 

Nu är det bara sista storhelgen kvar på detta år.. Jobbar nyårsafton. Håller tummarna för att det trillar in fler pass. Så att jag slipper fundera så jäkla mycket...

Nu är det dax att planera lite inför dagen.


21/12: Hål i mitt hjärta..

Att det kommer en dag då ett beslut måste tas, det vet alla som har djur. Så även jag.
Men att sju underbara år med min Bessyfnus skulle vara över på mindre än tre timmar är ofattbart.
Jag befinner mig fortfarande i chock, har inte riktigt vant mig vid att det inte kommer något svansviftande pälsmonster och möter mig i dörren. Inte heller att hon aldrig någonsin kommer att göra det igen.
Vaknar som vanligt på morgonen och pratar med henne. Talar om att det är dags för morgonpromenaden. Sen hinner verkligheten i fatt mig. Knockar mig utan barmhärtighet. Får mig att bryta ihop om och om igen. Planerar därefter dagen efter hennes rastningar. För att återigen inse att jag aldrig mer kommer att gå ut med henne igen, mysa med henne, prata med henne, lyssna på hennes ylande, boka hundvakt när jag jobbar, få fixa med hennes röda julrosett, bråka med henne i duschen, ha henne buffandes i knävecken, se henne exalterad till bristningsgränsen när det vankas tuggben, inte busa, skämma bort eller ligga sked med henne framför TV:n. Aldrig någonsin kommer jag få uppleva det med min finaste igen. Den insikten gör så fruktansvärt jävla ont.
Vad jag kan glädja mig åt är att jag inte för en sekund har agerat utifrån min egen egoism. Att hon förmodligen inte heller har lidit, sitt öde till trots. Att hon dog älskad. Jag vill så gärna tro att hon kände att hon var mitt allt, trots sista blicken hon gav mig. För jag kunde inte säga hejdå där, även om jag anade att det var illa. Hade jag gjort det, hade det ju inneburit att jag hade gett upp hoppet om henne.
Halva jag finns inte längre. Tomheten är förödande. Saknaden gör så sjukt ont. Hon fattas mig och kommer alltid att göra. Hon har lämnat ett stort hål i mitt hjärta och det finns inget som någonsin kommer att kunna fylla ut det igen.

Vila i frid, vackraste...



17/12: En sorgens dag...

If it should be, that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep,
Then you must do what must be done
For this, the last battle, can't be won.

You will be sad, I understand.
Don't let your grief then stay your hand,
For this day, more than the rest,
Your love and friendship stand the test.

We've had so many happy years
What is to come can hold no fears.
You'd not want me to suffer, so,
When the time comes, please let me go.

Take me where my needs they'll tend only,
Stay with me to the end,
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.

I know in time you will see
It is a kindness you do to me
Although my tail its last has waved
From pain and suffering I've been saved.

Don't grieve it should be you,
Who decides this thing to do,
We've been so close, we two, these years
Don't let your heart hold any tears.

Smile - for we walked together,
For a little while."


Det finns inga ord för hur ont det gör utan mitt allt....








15/12: 9 dagar till julafton...

Har funderat på varför det alltid ser likadant ut inför julen. Ett ständigt stressande och puzzlande för att lyckas få ihop julklappsleveranserna med det vanliga livet. Fram till julafton har jag nu 3 lediga tillfällen; fredag och lördag denna vecka, och tisdagen i veckan därpå. Eller lediga är ju som vanligt en överdrift. Sover av natten på fredag och jag hoppas att städningen är färdig innan dess, annars är det julstäd som gäller. På eftermiddagen/kvällen förflyttar vi oss över till ön och syrrans residens ute i Bredsättra. Med lite tur har jag hunnit få hem Kerstins födelsedagspresent och julklapp så att jag kan lämna dem på vägen. På lördag har jag fått den stora äran att julstäda hos farfar. Har en ganska stark känsla av att det lär ta ungefär HELA dagen. På kvällen finns det en liten risk för att det blir utgång med Mia. Om vi lyckas få kontakt vill säga. Vi är rätt sämst på just den biten nämligen! Sedan ska det jobbas lite igen. På tisdag blir det en runda ut till vildingarna i skogen, för att lämna julklappar såklart! Julpynta hemma får jag väl försöka hinna med mellan Bessys årliga julbad, paketinslagning och mina sovtider. Nåja, det reder sig!
Har lämnat en mycket bra helg bakom mig; myskväll hos extramamman Emma, extrajobb, luciafirande med det yngsta och sötaste luciatåg någonsin,mammadejt, våffelkalas med farfar och hans vänner, julbasar på karamellkokeriet med kusin Bettan, julklappstrixande (puh! men det blev bra till slut..) och övernattning hos Fia.
I övrigt har det inte hänt så mycket mer än att jag har bokat in en liten weekend i Nol framöver, beställt tid hos naprapaten, plågat Bessy med päls.-klo,- och tandvård och fixat nytt avtal hos min el-leverantör. Där kan man snacka om vuxenpoäng! Just nu vill jag nog mest bara glida hem och sova, men denna natt verkar aldrig vilja ta slut!

8/12: Already done and what to come...

Snabb update:
Jobbat hutlöst många pass.
Spontanfylla med Sebbe.
Barnvaktat Valle.
Satt upp mina DVD-hyllor.
Pluggat.
Socialiserat en del.
Fått mina EMU. Nu fryser inte fötterna längre.
To come:
Ölandstripp.
Extrapass x2.
Jobbmöte på BUP.
Hårfix hos faster.
Farfar-visit.
Mamma-besök.
Ledig fredag.
Jullunch med jobbet.
Suturtagning.
Storstädning.
Massor med sömn!
Studier... =(
Sen är det jul och nyår.
Innan man hunnit fatta det så har påsk, pingst och midsommar passerat.
Skördefesten är överstökad och så är det helt plötsligt jul igen!
Och innan man vet ordet av sitter man där på ålderdomshemmet, river sig i skallen och
undrar vad det var som hände.

RSS 2.0