30/12: Sakta men säkert...
Jag undrar vad det är för jävelskap som väntar. Först Bessan och sedan asgarvade vädrets gudar oss öbor rakt upp i fejjset. På julafton. Då bjuder dem på snöoväder a la klass 2-varning. PÅ JULAFTON!!! Allt ska ju göra en starkare, efter detta borde jag ensam kunna förhindra världskrig...
Skilsmässojulen (vi döpte den till det) till trots, var det en fin och lång jul- först hos syrran och därefter på annandagen med hela familjen i Västergården. Bonusen var ju att farfar, fastrar, kusiner och ingift släkt oxå infann sig. Inte för att fira försenad jul, utan för att fira Lovisas födelsedag!!!
Nu är det bara sista storhelgen kvar på detta år.. Jobbar nyårsafton. Håller tummarna för att det trillar in fler pass. Så att jag slipper fundera så jäkla mycket...
Nu är det dax att planera lite inför dagen.
21/12: Hål i mitt hjärta..
Men att sju underbara år med min Bessyfnus skulle vara över på mindre än tre timmar är ofattbart.
Jag befinner mig fortfarande i chock, har inte riktigt vant mig vid att det inte kommer något svansviftande pälsmonster och möter mig i dörren. Inte heller att hon aldrig någonsin kommer att göra det igen.
Vaknar som vanligt på morgonen och pratar med henne. Talar om att det är dags för morgonpromenaden. Sen hinner verkligheten i fatt mig. Knockar mig utan barmhärtighet. Får mig att bryta ihop om och om igen. Planerar därefter dagen efter hennes rastningar. För att återigen inse att jag aldrig mer kommer att gå ut med henne igen, mysa med henne, prata med henne, lyssna på hennes ylande, boka hundvakt när jag jobbar, få fixa med hennes röda julrosett, bråka med henne i duschen, ha henne buffandes i knävecken, se henne exalterad till bristningsgränsen när det vankas tuggben, inte busa, skämma bort eller ligga sked med henne framför TV:n. Aldrig någonsin kommer jag få uppleva det med min finaste igen. Den insikten gör så fruktansvärt jävla ont.
Vad jag kan glädja mig åt är att jag inte för en sekund har agerat utifrån min egen egoism. Att hon förmodligen inte heller har lidit, sitt öde till trots. Att hon dog älskad. Jag vill så gärna tro att hon kände att hon var mitt allt, trots sista blicken hon gav mig. För jag kunde inte säga hejdå där, även om jag anade att det var illa. Hade jag gjort det, hade det ju inneburit att jag hade gett upp hoppet om henne.
Halva jag finns inte längre. Tomheten är förödande. Saknaden gör så sjukt ont. Hon fattas mig och kommer alltid att göra. Hon har lämnat ett stort hål i mitt hjärta och det finns inget som någonsin kommer att kunna fylla ut det igen.
Vila i frid, vackraste...
17/12: En sorgens dag...
If it should be, that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep,
Then you must do what must be done
For this, the last battle, can't be won.
You will be sad, I understand.
Don't let your grief then stay your hand,
For this day, more than the rest,
Your love and friendship stand the test.
We've had so many happy years
What is to come can hold no fears.
You'd not want me to suffer, so,
When the time comes, please let me go.
Take me where my needs they'll tend only,
Stay with me to the end,
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
I know in time you will see
It is a kindness you do to me
Although my tail its last has waved
From pain and suffering I've been saved.
Don't grieve it should be you,
Who decides this thing to do,
We've been so close, we two, these years
Don't let your heart hold any tears.
Smile - for we walked together,
For a little while."
Det finns inga ord för hur ont det gör utan mitt allt....