Bgs

Varför känns allt så långt borta, när det egentligen bara är känslan av hopplöshet som får det att framstå så?

Varför drabbas av separationsångest, när jag precis konstaterat att allt är bättre än på väldigt länge?

Varför ska jag behöva vara efterklok, när konsekvensetiken egentligen är rådande vid mina beslut?

Varför vill jag bara hem, när jag ändå bara känner mig instängd när jag väl är där?

Varför står tiden stilla när man vill något, när den vanligtvis bara rusar ifrån mig hela tiden?

Varför ska det vara så svårt att förändra det vardagliga , när det är det enda jag egentligen vill? 

Varför slutar jag inte bara fundera, när det ändå inte leder till någon förändring?

I mitt nästa liv tänker jag inte längre bli man, katt är bättre- då har jag nio liv att misslyckas med!!
( och jag kommer definitivt att se minst lika djävulsk ut som denna herre!!)