Bgs

Skulle ha skrivit är redan igår... men eftersom jag var på så kasst humör så pallade jag bara inte. Allt hade bara blivit färgat av min negativa ton, och fan vet om det är så mycket bättre idag. Känns som om det mesta bara jävlas, jobben, myndighterna, orken, humöret- ja livet i allmänhet.. Frågan är om jag inte hamnat i en återvändsgränd.. börjat snudda vid något jag inte velat kännas vid innan. Jag har helt förnekat 30-årskrisens existens och innebörd, men nu undrar jag om det inte är den som tränger sig på?? Men borde jag inte då vara nojjig över att jag är helt ointresserad av allt vad familj, barnaskaffande och tvåsamhet heter? Eller är detta kollektivliv en undanflykt från ensamheten? Och hur funkar den teorin när jag inte ens fixar att befinna mig i ett förhållande, utan att känna mig instängd, förpliktigad och kvävd? Mycket virrigt just nu... och värst av allt är att jag inte har någon plan för framtiden och livet. Funderar på att utbilda mig till något, flytta här ifrån, resa jorden runt- men frågan är vad, vart och hur? Kanske skulle jag börja med att läsa färdigt det jag håller på med, läsa upp mina andra kärnämnen, söka in på högskolan och vara klar lagom tills det är dags att gå i pension? Ett är då säkert- det blir banne mig inte bättre av att jag ödslar tid på att beklaga mig här... 

Snabb resumé av helgen: 
Den har varit riktigt bra om man bortser från mitt urusla humör....