Krig i kollektivet?
Trodde att tredje världskriget brutit ut, men det visade sig vara ett par relativt oförskämda och otrevliga hantverkare som bokstavligt talat håller på att riva upp varenda trall på balkongen. Mmm, det var precis det jag önskade att bli väckt av i morse.
I halvt chocktillstånd vaknar jag till mansröster i hallen och min skönsjungade hunds ylande. Yrvaken och förvirrad stapplar jag ut för att undersöka vilka det är och vem som har släppt in dem. Men det var bara jag hemma, snacka om att ta sig friheter! Och det faktum att jag bara sovit tre timmar och får mina sömnvanor ifrågasatta av en vilt främmande man gör mig inte vänligare inställd till detta intrång. Kunde banne mig varit min far som lite lätt irriterat lägger sig till med den myndiga stämman och idiotförklarar mina lustiga tider. Genast infann sig lite av det gamla morgonhumöret ( som till och med skrämmer skiten ur mig själv emellanåt ) och jag fräser att jag faktiskt jobbar natt. Trött, förkylningslam och allmänt hängig är inga faktorer som höjer mina förutsättningar att vara trevlig i detta läge. Jag har dessutom spenderat dagen i oväsendet de fört konstant sedan de väckte mig, inte förens klockan var efter 16 gav de upp. Men för att riktigt ha något att se fram emot så återkommer de imorgon och hela jävla veckan framöver. Humöret har varit lite smått färgat av denna minst sagt enerverande incident, under hela dagen.
Har väl inte lyckats prestera alltför mycket idag heller. Mest för att jag inte orkar gå runt och snörvla och tro att jag kan åstadkomma något trots att jag håller på att tuppa av trötthet vid minsta ansträngning. Några rundor med Bessy, lite TV, lite datasurf och mycket nedbäddat slöhäckande i soffan. Lyckades förflytta mig in till sängen för en stunds läsning som slutade med att jag somnade. Så nu sitter jag här igen. Snart morgon och mina nyfunna vänner- takläggarna kommer snart för att jävlas så mycket som möjligt. Det är kärlek det!!
Nu är planen att kolla färdig på något Nannyprogram som precis har börjat. Kan inte sluta fascineras över hur föräldrar misslyckas med sina kiddos, och låter dem förvandlas till familjedemolerande monster. Det liksom bara kryper i kroppen på mig.. Nåja, bäst att knipa igen. Utan egna små värstingar har man ingen rätt att yttra sig har jag förstått! När jag förfasats tillräckligt ska jag dra med mig Bessan ut på en promenad innan det är sängdags.
Sen är det bara att invänta Djävulens utsända... (hantverkarna alltså). Lovely!
I halvt chocktillstånd vaknar jag till mansröster i hallen och min skönsjungade hunds ylande. Yrvaken och förvirrad stapplar jag ut för att undersöka vilka det är och vem som har släppt in dem. Men det var bara jag hemma, snacka om att ta sig friheter! Och det faktum att jag bara sovit tre timmar och får mina sömnvanor ifrågasatta av en vilt främmande man gör mig inte vänligare inställd till detta intrång. Kunde banne mig varit min far som lite lätt irriterat lägger sig till med den myndiga stämman och idiotförklarar mina lustiga tider. Genast infann sig lite av det gamla morgonhumöret ( som till och med skrämmer skiten ur mig själv emellanåt ) och jag fräser att jag faktiskt jobbar natt. Trött, förkylningslam och allmänt hängig är inga faktorer som höjer mina förutsättningar att vara trevlig i detta läge. Jag har dessutom spenderat dagen i oväsendet de fört konstant sedan de väckte mig, inte förens klockan var efter 16 gav de upp. Men för att riktigt ha något att se fram emot så återkommer de imorgon och hela jävla veckan framöver. Humöret har varit lite smått färgat av denna minst sagt enerverande incident, under hela dagen.
Har väl inte lyckats prestera alltför mycket idag heller. Mest för att jag inte orkar gå runt och snörvla och tro att jag kan åstadkomma något trots att jag håller på att tuppa av trötthet vid minsta ansträngning. Några rundor med Bessy, lite TV, lite datasurf och mycket nedbäddat slöhäckande i soffan. Lyckades förflytta mig in till sängen för en stunds läsning som slutade med att jag somnade. Så nu sitter jag här igen. Snart morgon och mina nyfunna vänner- takläggarna kommer snart för att jävlas så mycket som möjligt. Det är kärlek det!!
Nu är planen att kolla färdig på något Nannyprogram som precis har börjat. Kan inte sluta fascineras över hur föräldrar misslyckas med sina kiddos, och låter dem förvandlas till familjedemolerande monster. Det liksom bara kryper i kroppen på mig.. Nåja, bäst att knipa igen. Utan egna små värstingar har man ingen rätt att yttra sig har jag förstått! När jag förfasats tillräckligt ska jag dra med mig Bessan ut på en promenad innan det är sängdags.
Sen är det bara att invänta Djävulens utsända... (hantverkarna alltså). Lovely!
Kommentarer
Trackback
