Bgs

Jag har stora problem att ta ett nederlag, och ligger anledningen inom ramen för vad jag klarar av att prestera, så anser jag det vara ett personligt misslyckande. Har efter min första panikattack på sju år insett att jag är ute på riktigt tunn is. Hus är inte till för singlar, men kaxig som jag är till min natur, tänkte jag naturligtvis att det skulle lösa sig. Nu sitter jag här och känner hur ångesten får grepp om varenda muskelfiber i mig. I dagsläget jobbar jag redan på tok för mycket, bara för att kunna bo och utfodra mina djur. Både den psykiska och fysiska hälsan är i botten, och frågan är om det är värt att köra slut på sig själv för att inte göra någon annan besviken? Har inga livlinor kvar att nyttja, kan ju knappast räkna med att vinna jackpoten på lotto eller hitta Aladdins lampa.. Ett mirakel är det enda som kan rädda mig ur denna situation! Efter snart 29 år vet jag att man inte kan sätta någon tilltro i sådan tur! 

Har redan graderat mig för framtiden och förhoppningsvis flyttar jag och hund tillbaka till Borgholm efter sommaren igen. Det är pinsamt att säga, men min ekonomi har aldrig varit sämre, och inte på grund av att jag slösar, nej snarare går vart enda öre åt till att få de mest preliminära omkostnaderna ur världen varje månad.

Jag älskar att bo här, i ensamheten och lugnet på landet. Där jag får råda över mig själv, och bara njuta av djurens sällskap.
Men vilken behållning har jag av detta, om priset är att ta död på sig själv under tiden?

Hade planerat att jobba galet mycket under kommande sommar, men inser krasst att det inte kommer att vara genomförbart om jag måste fortsätta i samma tempo som jag rusar fram i..
Måste för en gång skull lyssna på kroppens signaler och tagga ner... den här gången finns det inga dörrar i utbrändhetens vägg att slinka igenom - den här gången kommer det att resultera i en total craschlandning...