Bgs

Borde kanske försöka sova. Men huvudet fullkomligt snurrar av tankar färgade av alla aspekter. Jag tror att det sakta men säkert börjar klarna, börjar få lite strukturtänkande angående allt som ska falla på plats.
Jag har alltid haft svårt att tro innan jag befinner mig mitt i den slutliga lösningens verklighet. Min livlina i detta kaos är att allt löser sig med boende, därefter kan jag försiktigt börja kippa efter andan igen.
En annan ångestladdad uppgift är min eftersläpande utbildning, egentligen är det inte mycket kvar, det gäller bara att hitta någon gömd energireserv och slutföra det.
Den största och svåraste biten är min sargade självkänsla, min oförmåga att acceptera nederlag där endast jag är den bristande länken. Min negativa inställning till min egna prestationsförmåga är i mångas tycke för kritisk, men detta har varit mitt levnadssätt under så många år, en flykt från att kännas vid allt som varit emotionellt plågsamt och det som skulle kunna vara det.
Mina murar har varit skyhöga, och minsta spricka i dem har inneburit risk för en totaltkapitulation.
Att gömma sig har varit det absolut enklaste (men också det ensammaste) sättet att fly undan allt som skulle kunna visa sig bli jobbigt.
Mycket av orsaken till mitt behov av oberoende är förankrat i denna försvarsmekanism.
Men också det har blivit en överhängande fråga av yttersta vikt- vill jag verkligen leva mitt liv så här?
Är jag en äkta ensamvarg eller är det bara ett bekvämt sätt att undvika en nödvändig bearbetning av extensiella och emotionella frågeställningar?

Har under den gångna veckan varit mer nedsatt ur alla perspektiv än jag varit sedan jag gick på gymnasiet. Detta är nog så oroande, men jag tror jag hinner plocka ihop mig innan det är på samma nivå som då. Den tiden var kontentan av allt som legat undantryckt sedan evigheter tillbaka.
Men allt har sin tid, jag har slutat förneka problemen inför mig själv, tillåter mig att känna efter, trots att det ofta är oerhört smärtsamt emellanåt. 
Jag försöker analysera och bearbeta, hitta lösningar som fungerar enligt den konsekvensteori jag jämför möjligheterna genom. Visst finns tillfällen då det inte alls har fungerat såsom jag önskat, men jag har gjort vad jag kunnat trots att valet inneburit en mindre lyckad utgång. Oftast har jag tillgodoräknat mig detta som en erfarenhet och inte ett misstag. Jag har åtminstone inte bara lagt mig ner utan att ha kämpat för en förbättring.
Denna insikt kan vara stärkande, jag vet att jag kan, bara jag får göra på mitt eget sätt. Nackdelen är att det nästan alltid leder till att jag blir ännu mer oåtkomlig. Min mur växer, breddas ytterligare. Jag gör mig svårare att komma nära, släpper inte in någon utan att tillit har planterats, övervakats och bedömts innan förtroenden har utbytts.
Jag har, fram till nu, ovilligt beskrivit mina påfrestande känslomässiga upplevelser för någon. Jag har berättat om mitt liv sakligt, utan inlevelse. Mycket är säkert på grund av att jag inte minns så mycket innan tonårstiden.
Små fragment är det enda som finns tillgängligt. Men också för att varje blottande av ömtåliga känslor innebär risker som kan komma att bli förödande.

Mina mål för den närmsta framtiden är uppsatta, nu ska de bara uppnås! Men som det sagts; ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid att genomföra... Tålamod!